Äntligen börjar allt att gå tillbaka till det normala, eller i allafall nästan. En del saker kommer aldrig mer att bli som dom varit. Jag trodde aldrig att det vi hade var så skört. Men de har jag lärt mej nu att allt kanske inte alltid är som det verkar. Jag är så jä**a trött på att ena sekunden så passar man och andra så är man bara luft. Om det ska vara så, så kan det faktiskt få va.
Sitter här och lyssnar på Lars Winnerbäck, den mannen får en verkligen att tänka efter. Tankarna börjar snurra i huvudet och man inser hur bra man har det. Underbara vänner som alltid finns där vad det än är och en otrolig familj. Och så finns du. Jag tror du börjar förstå nu, annars så måste du vara blind.
Gucci for president - Isabella
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar