Igår var en riktig deppdag. Inte depp på det sättet att jag gick hem och grät, även om jag gärna skulle viljat, utan allt gick imot mej. Först så var svenskan fel och sen så kom det värsta av det värsta. När Jessika och jag går av bussen står det ingen taxi och väntar på oss. Jag trodde jag skulle gå i taket, även om det inte fanns något just då. Det var bara att börja gå hemåt, med en ryggsäck fylld med dator och böcker. Stackars jessika säger jag bara, jag tror aldrig att jag har gnällt så mycket i hela mitt liv. Det var en helvetes promenade i fyrtio minuter. Efter en hel evighet lämnade jag av jessika och gick själv hemåt. På nått konstigt sätt så blev det lättare. Jag gick där genom skogen och tänkte på allt så att tårarna var nära. Hittade en sten där ¨ångt inne nånstans och satt mej och bara tittade på skogen. Det var så tyst och så fridfullt, så vackert. Jag tyckte om det. Ingen som störde, det var tystnaden och jag. Vi satt och höll varandra i handen och kände lugnet lägga sig över oss. För ett ögonblick kände jag inget, det var helt tomt. En underbar känsla och jag vill tillbaka. Nu orkar jag inte med kärlek eller hat, jag vill bara att allt ska va som det brukade. Att allt blir som vanligt igen.
Gucci for president
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar